Hans Shimoda: En färgstark figur i svensk kändisjournalistik

Hans Shimoda har alltid fascinerat mig. Inte bara för att han syns på så många röda mattor eller dyker upp i tidningsspalterna med kändisskvaller – utan för att han själv blivit en del av den värld han bevakar. Jag har följt honom i åratal, sett hans namn under rubriker om bröllop, uppbrott och premiärer. Men det som verkligen fått mig att stanna upp är när det där bländande kändisljuset plötsligt slocknat – och en annan sida av Hans trätt fram.

Han började sin karriär redan på 90-talet, långt innan sociala medier gjorde alla till nyhetsjägare. Hans arbetade länge på Hänt Extra och blev en av de mest kända personerna i den svenska skvallerpressen. Med kameran i högsta hugg och med pennan ständigt redo blev han en slags portvakt till kändisarnas liv – en som både älskades och ogillades beroende på vilken sida av linsen man stod på.

Bakom rubrikerna – kampen som inte syntes

Det som verkligen berört mig är när Hans började prata om sina egna problem. Det är lätt att tro att människor som jobbar med glamour och kändisar själva lever i någon sorts glittrig bubbla – men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Hans har själv berättat om sin alkoholism, och det modet att vara så öppen med sina svagheter är något jag respekterar djupt.

Jag minns när jag först läste om hans dom för rattfylleri. Inte för att jag dömde honom, utan för att jag direkt tänkte: ”Nu kommer ett vägskäl.” Det är något så mänskligt i att snubbla. Och ännu mer mänskligt att resa sig igen. Hans valde att prata om det. Inte skylla ifrån sig. Inte sopa det under mattan. För mig blev det en påminnelse om att även de som syns mest, bär tyngder vi aldrig ser.

Kärleken som förankring i stormen

Hans är gift med Anna Shimoda, också hon journalist. De har varit ett par i många år och jag tycker att det är något väldigt vackert i att de delar både yrkesliv och privatliv. Det verkar som att hon har varit en trygg punkt för honom, särskilt under de mer turbulenta perioderna.

I en värld där relationer kan kännas flyktiga, där allt handlar om yta, kändisskap och snabba rubriker – känns deras äktenskap som något genuint. Jag kan inte låta bli att tänka på hur viktigt det är att ha någon som står kvar när man själv inte riktigt vet vart man är på väg. Någon som håller upp spegeln när man kanske inte vågar se.

När det plötsligt händer – kraschen vid Skeppsbron

Jag minns exakt hur jag kände när jag läste att Hans Shimoda åkt fast för rattfylleri. Det var inte någon anonym bilförare mitt ute på landsbygden – det var just Hans, välkänd från premiärer och kändissidor. Händelsen inträffade en sommardag i juni, när han körde sin vespa i bussfilen vid Skeppsbron i Stockholm. Med sig hade han sin fru Anna, som satt bakpå.

Plötsligt smällde det. Vespan krockade med en BMW, Anna flög av och skadades – och Hans själv bröt nyckelbenet. Jag tänkte direkt: det här är mer än en nyhetsnotis. Det är ett vägskäl i en människas liv.

Alkohol, skuld och ansvar

Hans erkände att han druckit flera starköl innan färden. Han trodde att han kunde köra ändå. En vanlig missbedömning – men med ovanligt allvarliga konsekvenser. Polisen tog utandningsprov, som visade en alkoholnivå över den lagliga gränsen. Det är lätt att vara efterklok, men jag tror att han visste redan i det ögonblicket vad som väntade.

Det hölls rättegång i mars året därpå. Domen blev tydlig: skyldig till rattfylleri och brott mot trafikreglerna. Böter. Indraget körkort. Och framför allt – en offentlig stämpel på ett privat misstag.

Här kan du lyssna på rättegången:

En människa bakom rubriken

Det här är vad som berörde mig mest: att Hans inte försökte ducka. Han tog ansvar. Han skyllde inte ifrån sig. Och även om det är lätt att döma, valde jag att se honom som en människa som gjort ett fel – inte som ett fel i sig.

Jag har själv varit i situationer där jag gjort snedsteg, om än inte lika drastiska. Och jag vet hur det känns när omvärldens blickar bränner, när det man skäms mest för plötsligt blir allmän egendom. Det krävs mod att stå kvar då. Att erkänna. Att fortsätta framåt.

Vad som händer efteråt

Det intressanta är inte bara att Hans dömdes. Det intressanta är vad han gör nu. Hur han förhåller sig till sitt misstag, hur han fortsätter leva, jobba och vara en del av den värld han både skildrat och levt i så länge. För mig blev det här inte bara en historia om rattfylleri – utan en påminnelse om att vi alla har vårt bagage.

Vi får inte glömma att bakom varje namn i tidningen finns en verklig person. I det här fallet en man som älskar sitt jobb, som älskar sin fru, och som gjorde ett allvarligt fel. Men också en man som valde att ta ansvar – och kanske kan hans historia hjälpa andra att tänka efter, innan de sätter sig på en vespa efter ett par öl.

Från skvallerskribent till en människa med djup

Det som tidigare varit enkelt att avfärda som ytlig nöjesjournalistik har för mig fått en annan valör. Jag ser nu en man som inte bara skriver om andras liv, utan som också vågar sätta ord på sitt eget. Som vågar säga: ”Jag behövde hjälp.” Det kräver mycket mer mod än vad det gör att knäppa en bild på en kändis utanför en nattklubb.

Jag har själv burit på sånt jag inte alltid vågat prata om. För mycket stolthet, för mycket rädsla för vad andra ska tycka. Men när någon som Hans Shimoda – som har tusentals ögon på sig – vågar lyfta sitt bagage, då känns det lättare för mig att göra samma sak. Och kanske är det det som är hans viktigaste bidrag idag. Inte bilderna. Inte skvallret. Utan att han visar att det går att vara både trasig och hel på samma gång.

Det finns mer att lära av Hans Shimoda än man först tror

För mig är Hans inte längre bara han som bevakar kändisvärlden. Han är också ett bevis på att vi kan falla – och ändå hitta ett sätt att fortsätta gå. Med nya steg, kanske lite långsammare, kanske lite mer ödmjuka, men fortfarande med riktning framåt.

Jag vet inte vart Hans Shimodas resa kommer ta honom härnäst. Men jag vet att jag fortsätter följa den. Inte bara för nyheternas skull – utan för att det påminner mig om något jag själv behöver höra ibland: Vi är mer än våra misstag. Och det är aldrig för sent att skriva om sin egen historia.