När jag började följa Hannah Graaf – och varför jag aldrig slutade

Jag har alltid dragits till kvinnor som visar flera sidor av sig själva, inte bara det yttre. Hannah Graaf är en sådan person för mig. Hon dök först upp i mitt liv som en del av popduon Graaf tillsammans med sin syster Magdalena – blonda, vackra, alltid omskrivna. Men det var först när rampljuset bleknade lite som jag verkligen började lyssna på henne.

Ett liv med barn, uppbrott och nya kapitel

Hannah är fyrabarnsmamma – något jag beundrar djupt. William, Mio, Liv och Vida är alla en del av hennes vardag, och hon har ofta delat med sig av både glädjen och utmaningarna som kommer med föräldraskap. Jag känner igen mig i den där känslan av att vilja vara stark, men också tillåta sig själv att vara trött ibland.

Stockholm idag – men kanske Spanien imorgon?

Just nu bor Hannah i Stockholm med sina två yngsta barn. I sin nya blogg hos Damernas Värld delar hon med sig av livet, både det stora och det lilla – från barnens vardag till egna drömmar och funderingar. Där har hon också nämnt att en flytt till Marbella finns i tankarna.

Det får mig att tänka på hur många av oss mitt i livet börjar längta efter något annat. Inte bara för klimatets skull, utan för att få andas lite friare. Kanske handlar det om att börja om – på ett sätt som känns mer sant mot den man är idag.

En kvinna med närvaro – inte bara längd

Det står överallt att Hannah är 1,73 cm lång. Och även om det kan tyckas som en oviktig detalj, är det något med det fysiska som påminner mig om att hon är verklig. Inte bara ett namn i ett magasin eller ett ansikte på tv – utan en kvinna av kött och blod, med båda fötterna på jorden.

Vad jobbar hon med nu egentligen?

Jag har alltid gillat att Hannah inte låser fast sig vid en enda grej. Hon har gjort så mycket olika saker genom åren – varit modell, popstjärna, programledare, skribent, föreläsare. Och hon fortsätter att prova nytt. Det är något i det som verkligen tilltalar mig.

Själv har jag ibland känt mig pressad att ha en tydlig titel, att kunna svara på vad jag gör med något kort och rakt. Men när jag ser hur Hannah bara låter livet styra, så påminns jag om att det är okej att inte alltid veta. Det är okej att byta riktning, pausa, säga nej till sådant som inte längre passar.

Hon skriver, dyker upp i projekt hon tror på, tar plats när det känns rätt och försvinner lite när det behövs. Det är som att hon jobbar på sina egna villkor, i sin egen takt. Jag tycker det är starkt. Och väldigt mänskligt.

Ett konto på Instagram som faktiskt känns på riktigt

På Hannah Graafs Instagram får man inte bara se stylade bilder. Hon delar också med sig av vardagen, små tankar, och glimtar från sitt hem eller från promenader med barnen. Det är en ärlig, varm kanal som inte försöker vara något den inte är – något jag verkligen uppskattar i dagens flödeshets.

Tillbaka på scen – men med ett leende från förr

I sommar står hon och Magdalena återigen på scen tillsammans – i turnén “Vi älskar 90- och 00-talet”. Det har gått 27 år sedan de gjorde något liknande. När jag såg affischen kände jag först ett leende, och sen något som nästan stack till i bröstet. Inte av nostalgi i vanlig bemärkelse, utan för att det är så fint när någon vågar återvända till något som en gång betydde mycket.

Men det känns inte som ett försök att vara unga igen. Det känns mer som att de gör det för sin egen skull. För att sluta en cirkel, kanske. Eller bara för att det fortfarande finns glädje kvar i musiken. Det är inte en comeback där man krampaktigt försöker återskapa något som varit. Det är snarare ett ögonblick av lättsamhet, självdistans – och stolthet.

Och ärligt talat: jag älskar när kvinnor i min ålder eller äldre kliver fram med den självklarheten. Att våga stå på scen igen efter så lång tid, inte för att man måste – utan för att man vill. Det är sånt jag tar med mig.

Vad jag tar med mig av Hannahs resa

Hannah Graaf är inte bara känd. Hon är också modig. Hon har vågat lämna relationer, byta riktning, flytta, börja om. Hon har haft tunga perioder – det har hon inte hymlat med – men hon har inte stannat kvar där. Hon har fortsatt framåt. Det finns något väldigt mänskligt i det. Och väldigt inspirerande.

Hon visar att man kan vara både mamma och människa. Att man kan ha varit popstjärna, men ändå hitta något nytt långt efter att applåderna tystnat. Man får lov att vara fler saker samtidigt: sårbar och stark, privat men offentlig, nöjd men fortfarande nyfiken.

Det är kanske det jag gillar mest med henne. Hon gör inte anspråk på att vara perfekt – men hon vågar vara öppen med var hon är i livet. Det gör att jag känner mig mindre ensam med mina egna tvivel och förändringar. För vi är många som famlar ibland. Och när någon som Hannah visar att det är okej, så känns allt lite lättare.