Tankar om årets sommarpratare – från altanen med kaffekoppen i hand
Sommaren betyder mycket för mig. Dofterna, ljuset, värmen – men också rösterna i radion. Det är något speciellt med Sommar i P1. Det har blivit en tradition, nästan som en vän man träffar varje juli, där man får kliva in i en annan människas liv en timme åt gången. I år har tre avsnitt gjort särskilt starkt intryck på mig: Truls Möregårdh, Peter Haber och Gina Dirawi.
Truls Möregårdh – ung men med djup
Jag måste erkänna att jag först blev lite förvånad när jag såg att Truls skulle sommarprata. Han är så ung! Men just därför blev jag extra nyfiken. Vad har en 22-årig pingisspelare att säga till mig – en kvinna mitt i livet med helt andra erfarenheter? Det visade sig vara en hel del.
Det som slog mig var hans ärlighet. Han berättade om hur det är att ständigt prestera, att ha ögonen på sig redan som tonåring och hela tiden leva med känslan av att ett enda misslyckande kan överskugga allt man gjort tidigare. Han beskrev hur lätt det är att bli reducerad till en prestation – och hur svårt det är att hitta sin egen identitet utanför sporten. Det var inget skryt, inga guldmedaljer som hängde i luften – bara en ung man som reflekterade över sin resa, både mentalt och känslomässigt.
Jag blev faktiskt berörd. För även om vi är olika på ytan, kunde jag känna igen mycket. Kraven, självtvivlet, känslan av att hela tiden behöva bevisa sig – det är universellt. Och hans lugna, lite eftertänksamma sätt att prata gjorde att jag kände mig som att jag satt mittemot honom, över en kopp te.
Han berättade också om hur viktigt det är att ha människor omkring sig som tror på en, och hur mycket det betyder när någon ser personen bakom resultatet. Det fick mig att tänka på hur vi ofta bedömer varandra efter prestation – vare sig det handlar om jobb, familj eller socialt liv. Och hur skönt det är när någon bara låter en vara människa. Truls visade att man inte behöver vara 40-plus för att ha något att säga om livet. Jag är glad att jag lyssnade.
Peter Haber – ett naket porträtt av barndomen
När jag satte på Peter Habers sommarprat hade jag nog väntat mig något i stil med Beck-anekdoter, skådespelarminnen och kanske lite skratt. Det blev raka motsatsen – och det tog bara några minuter innan jag insåg att det här inte var något vanligt prat. Det var ett sårigt, personligt, ja nästan terapeutiskt samtal – riktat till hans avlidna föräldrar.
Han berättade om en barndom som inte var trygg. Om psykisk ohälsa som smög sig in i familjen och formade hela hans sätt att vara. Om att växa upp med tystnad, med känslor som aldrig fick ett språk, och om hur det påverkar en – även långt in i vuxenlivet. Det var inte sentimentalt, inte bittert – men det var smärtsamt att höra. Särskilt när han pratade om att han som liten kände sig ensam trots att han inte var det rent fysiskt.
Det var en slags uppgörelse, men också en stilla försoning. Han läste upp stycken som kändes mer som dagboksanteckningar än ett radiomanus. Det var naket, rakt och väldigt mänskligt. Jag kände mig nästan som en inkräktare i något djupt privat, men han släppte ändå in mig – och alla andra lyssnare – med en värdighet som jag beundrar.
Det väckte så mycket i mig. Jag tänkte på min egen barndom, på hur mycket vi formas av det vi inte pratar om. Hur lätt det är att bära vidare tystnaden, att bygga hela sin vuxna identitet på något som inte fick plats när man var liten. Och hur mycket mod det krävs att gå tillbaka, att gräva i det som varit och våga känna klart.
Peter Haber visade mig att man kan vara en folkkär skådespelare och ändå bära på något trasigt. Eller kanske just därför. Det han delade med sig av var inget lättsmält sommarprat – men det var ett av de viktigaste. Och jag är så tacksam att jag tog mig tiden att lyssna.
Gina Dirawi – en resa till det inre
Jag har alltid haft en särskild plats för Gina Dirawi. Hon är en sådan där person som både berör och inspirerar – smart, rolig, eftertänksam. Men i sitt sommarprat i år visade hon ännu fler sidor av sig själv. Det var ett avsnitt som gick rakt in i mig, nästan som en poetisk monolog om att hitta hem i sig själv.
Hon berättade om sin pilgrimsresa till Mecka, och det var långt ifrån en traditionell berättelse. Det var mer som ett andligt reningsbad – inte bara kroppsligt utan också själsligt. Hon beskrev ritualerna, de tunga stegen, människomassorna, men också det inre lugnet som började växa i henne. Hon sa något i stil med att hon reste för att förstå, inte för att förklara, och det fastnade hos mig. Hur ofta gör vi något bara för att känna – inte för att prestera?
Gina pratade också mycket om sitt dubbla arv. Om hur det är att växa upp mellan två kulturer, att vara både och men aldrig riktigt få vara hel. Hon berättade om hur humor blev hennes sätt att överleva, hur hon lärt sig att vända sårbarhet till styrka – men också hur farligt det kan vara när man alltid gömmer sig bakom skrattet. Det fanns något djupt mänskligt i hur hon vågade stå för sina motsägelser, hur hon sökte mening utan att låtsas ha alla svar.
Det här var inget lättsamt sommarprat man lyssnar på medan man vattnar tomatplantor. Det krävde närvaro. Men det gav också så mycket tillbaka. Jag kände mig både omskakad och lugn efteråt. Som om någon satt ord på saker jag själv bara anat.
Ginas röst var mjuk men kraftfull. Det var som att hon viskade något viktigt i mitt öra – om att inte glömma sin själ, om att våga möta sitt eget mörker, och om att det faktiskt går att hitta tillbaka till sig själv, även när man gått vilse. Hennes sommarprat blev en påminnelse om att det finns en styrka i att stanna upp, lyssna inåt och våga vara hel, även i det trasiga.
Därför älskar jag Sommar i P1
Det som gör Sommar i P1 så speciellt för mig är blandningen. Det är som ett smörgåsbord av livserfarenheter. I år fick jag skratta, känna igen mig, och ibland gråta lite i smyg. Och det är precis det jag längtar efter under sommaren.
Så lyssnar jag på sommarpratarna
Jag brukar lyssna i Sveriges Radio-appen, men det fungerar precis lika bra via deras hemsida, via Spotify eller Apple Podcasts. Avsnitten släpps redan kl. 07.00 varje morgon, så jag hinner ofta höra dem under en promenad innan dagen är igång. Och för dig som föredrar radio på klassiskt vis går det att lyssna live i P1 klockan 13.00.
Vi hörs snart igen – jag har fler tankar om sommaren på gång.
Kram,
Johanna
Vanliga frågor jag ofta ser om Sommar i P1
Vilka är årets sommarpratare 2025?
Det är en riktigt spännande blandning i år, tycker jag. Förutom Truls Möregårdh, Peter Haber och Gina Dirawi så finns bland andra Marcus & Martinus, Tareq Taylor, Silvana Imam och flera namn jag inte kände till men som överraskade mig. Det är just det som är tjusningen – att man får lyssna på både bekanta röster och helt nya berättelser.
Vem är sommarpratare i P1 idag?
Jag brukar kolla i appen eller på Sveriges Radios hemsida för att se vem som är dagens sommarpratare. Det står tydligt där och det är faktiskt lite mysigt att göra det till en morgonrutin. Jag kikar, lägger till avsnittet i spellistan och sätter på kaffet.
Vem var sommarpratare den 28 juni?
Den dagen lyssnade jag på Gina Dirawi. Hon gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Det var ett prat som dröjde sig kvar – ett sådant man vill att andra också ska höra, för att det säger något viktigt om livet, identitet och tro.
Var kan jag lyssna på sommarpratarna?
Jag lyssnar oftast via appen Sveriges Radio Play, men ibland blir det Spotify om jag redan är inne där. Det går också att lyssna direkt på Sveriges Radios hemsida, eller bara slå på P1 klockan ett. Det fina är att det fungerar precis lika bra i hängmattan som i köket när man lagar middag.