När lögnerna blev för många

Jag har alltid sett mig själv som en ganska tolerant människa. Lite för snäll ibland, kanske. Men det är så jag är – jag vill tro gott om människor, ge dem en chans. Det här är en berättelse jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva. Men ibland behöver man skriva sig fri från något som varit tungt att bära.

Det handlar om honom. Om alla hans historier. Och om hur det till slut gick upp för mig att allt han berättade var lögn.

Den där charmiga rösten

Vi träffades genom vänner. Han var den där som alltid hade något spännande att berätta. Han pratade om resor, sitt hemliga jobb inom säkerhetstjänsten, sina barn, sin tuffa barndom, sina otroliga insikter om livet.

Det var svårt att inte dras med. Han hade en röst som nästan vaggade in en i berättelserna – och jag ville tro på honom. Kanske för att jag så gärna ville att någon äntligen skulle visa sig vara intressant och genuin.

(Obs: Mannen i bilden ovan har inget med denna berättelse att göra).

Små sprickor i fasaden

Men ganska snart började jag märka hur detaljerna skiftade. En vecka hade han vuxit upp i Italien, nästa vecka var det Skottland. Ena dagen jobbade han med säkerhet, andra dagen var han heltidsförfattare – men jag såg aldrig något han hade skrivit.

Och hans dotter, som han ibland pratade varmt om, nämndes plötsligt inte alls. När jag frågade sa han bara att det var ”för jobbigt att prata om”. Det var som att försöka hålla i vatten. Inget gick att greppa. Jag började känna mig förvirrad, trött… men också misstänksam.

Hjärtoperationen som aldrig hände

Det som verkligen fick allt att rämna var när han berättade att han skulle opereras akut för ett hjärtfel. Han skickade meddelanden som lät som något ur en film: ”Jag ligger inne nu. De kommer snart. Om jag inte hör av mig igen, så vet du varför.”

Jag blev livrädd. Jag satt uppe den kvällen, orolig. Men ingen hörde av sig. Och två dagar senare dök han upp igen – som om inget hade hänt. Inget ärr. Ingen svaghet. Bara nya historier.

Där och då förstod jag. Det här var inte bara en man som överdrev för att göra sig intressant. Han var något helt annat.

Jag lärde mig ett nytt ord

Jag började söka. Läsa. Fråga runt. Och sakta men säkert byggde jag ihop pusslet. Han hade ljugit för fler. Om pengar, om relationer, om sin identitet. Någon hade till och med hjälpt honom ekonomiskt när han påstod att han fått sitt bankkonto kapat – vilket aldrig hade hänt.

Ordet som kom upp gång på gång var: mytoman.

Det låter som något från en psykologibok, men det är mycket verkligare än så. En mytoman ljuger inte bara ibland. De ljuger som ett sätt att överleva. Deras verklighet är så genomsyrad av lögner att de själva ofta har svårt att se vad som är sant längre. Och det är just det som gör det så svårt att hantera dem.

Hur bemöter man en mytoman?

Det här är det jag önskar att någon hade sagt till mig tidigare:

• Lita på dina instinkter: Om något skaver, om du börjar känna dig förvirrad – ta det på allvar. Det är ofta det första tecknet.
• Försök inte ”avslöja” dem: Många mytomaner är skickliga på att vända situationer till sin fördel. Om du konfronterar dem direkt, riskerar du att bli ännu mer förvirrad, eller få skulden kastad tillbaka på dig.
• Sätt gränser tydligt: Du behöver inte ”bevisa” något för att dra dig ur. Det räcker att du känner att du inte mår bra i relationen. Det är skäl nog.
• Ta hjälp om det behövs: Prata med någon du litar på. I vissa fall kan det till och med vara bra att kontakta psykolog, särskilt om relationen varit nära och långvarig.
• Skydda dig själv emotionellt och praktiskt: Lämna inte ut känslig information. Låt inte deras berättelser styra dina beslut.

Att gå vidare – med både sorg och lättnad

Att lämna honom var inte lätt. Jag var inte kär, inte ens särskilt bunden, men jag var fäst vid den bild han hade målat upp – av sig själv, av livet, av vår relation. Att ta steget och erkänna för mig själv att allt var påhittat, det kändes som att förlora något. Samtidigt var det en lättnad.

Jag har blivit mer varsam sedan dess. Inte kallare, men jag lyssnar mer på mitt inre när något inte stämmer. Jag har lärt mig att det är okej att dra sig undan från någon som får en att må dåligt – även om man inte kan förklara exakt varför.

Till dig som misstänker att någon ljuger

Du är inte galen. Du inbillar dig inte. Det är lätt att börja tvivla på sig själv när man är nära någon som konstant förvränger verkligheten. Men du är inte ensam – och du har rätt att skydda dig. Att gå vidare. Och att tro på din egen upplevelse, även om ingen annan verkar förstå.