Att leva med hypokondri – och hur jag lärde mig hantera det

Jag vet inte exakt när det började. Kanske var det den där gången jag fick ont i magen efter en stressig jobbdag och plötsligt var övertygad om att det var cancer. Eller kanske var det när jag googlade mina huvudvärkar och blev livrädd över vad sökresultaten visade. Men någonstans där blev det tydligt: jag var inte bara orolig. Jag var hypokondriker.

Vad är hypokondri egentligen?

Hypokondri, eller hälsoångest som det numera oftare kallas inom vården, handlar inte bara om att vara lite extra orolig för sin hälsa. Det är en ihållande och ofta överväldigande rädsla för att vara allvarligt sjuk – trots att det inte finns några medicinska bevis för det. Man kan känna efter i kroppen konstant, tolka minsta lilla symptom som ett tecken på något farligt och tillbringa timmar på vårdappar eller i Googles skräckkabinett av sjukdomar.

För mig var det som att leva i ett konstant beredskapsläge. Minsta förändring i kroppen kunde trigga igång en kedjereaktion av katastroftankar. Jag visste innerst inne att det var orimligt – men rädslan var starkare än logiken.

Så påverkar hypokondri vardagen

Hypokondri är tröttande. Inte bara för en själv, utan också för de omkring en. Jag bad ofta min man känna på knölar, lyssna på min andning, titta på mina ögon. Mina barn märkte att jag blev tyst och inåtvänd så fort jag fick för mig att något var fel. Det var som att jag befann mig i en bubbla av oro – en bubbla jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.

Det sociala blev också svårt. Jag undvek ibland middagar eller resor för att jag var rädd att få en ”attack” eller inte ha nära till vård. Jag började också utveckla panikångestliknande symtom, som hjärtklappning, yrsel och domningar – som förstås i sin tur fick mig att tro att jag var allvarligt sjuk.

Att söka hjälp var mitt första steg

Till slut insåg jag att jag inte kunde ha det så här. Jag bokade en tid hos vårdcentralen och försökte så ärligt jag kunde beskriva hur det kändes. Det var svårt – skamfyllt till och med – att erkänna att jag gått runt med den här rädslan så länge.

Läkaren var både varm och tydlig. Hon berättade att jag inte var ensam och att hypokondri är ett vanligt tillstånd. Det viktigaste var att jag nu ville göra något åt det.

Hur blir man av med hypokondri?

Jag tror inte det finns ett magiskt ”botemedel” för hypokondri, men det går absolut att bli bättre. För mig handlade det om flera saker:

• Psykoterapi: Jag fick kontakt med en psykolog som arbetade med KBT – kognitiv beteendeterapi. Det hjälpte mig att förstå mina tankemönster och utmana dem.
• Sätta gränser för googlande: Jag bestämde mig för att sluta söka efter symptom. Det var svårt i början, men det blev lättare med tiden.
• Andning och avslappning: Jag började meditera, mest med hjälp av appar. Bara att få andningen lugnare hjälpte när ångesten smög sig på.
• Fysisk aktivitet: Jag märkte snabbt hur en promenad i friska luften kunde minska de fysiska spänningarna i kroppen.
• Sluta be om ständig bekräftelse: Tidigare kunde jag ringa vårdcentralen flera gånger i veckan. Jag övade mig på att vänta ut känslan istället.

Hur hanterar man hypokondri i vardagen?

För mig handlar det idag om att acceptera att hälsoångesten kanske aldrig helt försvinner – men att den inte behöver styra mitt liv. Jag har lärt mig att se tankarna komma, men inte alltid reagera på dem. Jag försöker lyssna på kroppen med nyfikenhet snarare än rädsla.

Vissa dagar är bättre än andra. Jag kan fortfarande vakna med en obehaglig känsla eller ett ”tänk om det är något allvarligt”. Men jag vet att jag har verktyg nu – och framför allt ett helt annat lugn.

Ett sista ord till dig som känner igen dig

Om du läser detta och tänker ”men det där är ju jag” – då vill jag bara säga att du inte är ensam. Många bär på en liknande oro i tysthet. Våga prata om det. Våga söka hjälp. Det finns vägar ut ur rädslan.

Och vet du – det kan faktiskt bli mycket bättre än du tror. Har du egna erfarenheter av hypokondri eller vill dela något? Hör gärna av dig här. Jag läser allt.