Min eviga actionhjälte: Jackie Chan

Vanligtvis har jag aldrig varit särskilt förtjust i actionfilmer. Jag tröttnar snabbt på explosioner, bilkrascher och machohjältar som aldrig får en skråma. Men Jackie Chan… han är något helt annat. Jackie var min väg in i en genre jag annars aldrig fastnat för. Och fortfarande idag, så många år senare, kan jag sätta på en av hans filmer och känna mig som ett barn igen.

Den där kvällen med Rush Hour

Jag minns det så tydligt. En fredagskväll hemma, en hyrfilm från videobutiken – Rush Hour (1998). Jag visste knappt vad jag hade valt, men så fort Jackie dök upp i bild visste jag att något var annorlunda. Hans kroppsspråk, hans leende, hans tajming – allt klickade. Jag skrattade, gapade och satt på helspänn hela filmen. Och efter det ville jag bara se mer.

Här är trailern till filmen:

När VHS-hyllan fylldes med kung fu

Efter Rush Hour började jakten på fler filmer. Jag plöjde allt jag kunde hitta: Drunken Master (1978), Police Story (1985), Project A (1983). Jag älskade hur han snubblade runt i Drunken Master men ändå var skickligare än någon annan. Jag minns hur vi spolade tillbaka samma scen i Police Story om och om igen – den där han kastar sig genom glasväggen. Det var som att se någon göra det omöjliga, och ändå få det att se lekande lätt ut.

Project A, med den där fallscenen från klocktornet, gav mig rysningar första gången jag såg den. Inte för att det var läskigt – utan för att det var så otroligt. Jag visste att det inte var fejk. Jackie gjorde det där. På riktigt. Och han gjorde det för att vi skulle få en minnesvärd filmstund.

När Jackie blev röst i en tecknad serie

På tidiga 2000-talet gick Jackie Chan Adventures (2000–2005) på TV, och jag var helt fast. Det spelade ingen roll att jag var på gränsen till för gammal – jag följde varje avsnitt. Jag älskade talismanerna, humorn, och såklart, farbrorn som alltid ropade ”One more thing!” i varje avsnitt. Och visst kändes det lite extra fint när Jackie själv dök upp i slutet och sa några kloka ord.

En annan Jackie – och en annan tid

Många år senare såg jag The Foreigner (2017), och det var nästan som att se en gammal vän i en ny roll. Det var en allvarligare, tystare Jackie – men fortfarande med det där uttrycket som sa mer än tusen repliker. Han var äldre, tröttare – men på ett sätt var det ännu starkare. För han spelade en pappa, och det gick rakt in i hjärtat. Jag blev påmind om hur länge han varit med, hur han utvecklats – och hur jag själv vuxit under tiden.

Mina personliga Jackie Chan-favoriter

Om du också växte upp med Jackie, eller vill upptäcka honom nu, här är några filmer jag tycker du borde se:

• Rush Hour (1998) – Första mötet. Skratt och action i perfekt balans.
• Drunken Master (1978) – Kung fu som ser full ut, men är helt briljant.
• Police Story (1985) – Jackies mest klassiska stunts – och bästa polisfilm.
• Project A (1983) – Sjöslag, pirater och ett fall som man aldrig glömmer.
• Rumble in the Bronx (1995) – När Jackie intog västvärlden med full kraft.
• Who Am I? (1998) – Rolig, lite knäpp – men med riktigt coola scener.
• The Foreigner (2017) – En mognare Jackie i en stark och sorglig roll.
• Jackie Chan Adventures (2000–2005) – En bit barndom i tecknad form.

En hjälte från förr – som fortfarande betyder något

När jag tänker på Jackie Chan idag är det inte bara filmerna jag minns. Det är känslan. Att sitta med vänner i ett nedsläckt vardagsrum, med popcorn i knäet och skratta högt åt att han jagade bovar med hjälp av en stege. Det är att spola tillbaka gamla VHS:er, eller att hitta en film med honom av en slump på TV och genast fastna.

Han är inte bara en skådespelare. Han är en del av min uppväxt. En påminnelse om att film kan vara lekfull, fysisk, mänsklig och full av hjärta – samtidigt.

Och även om världen förändrats, och vi inte längre hyr filmer på kassett, så finns det något tryggt i att veta att Jackie Chan alltid är där. Med en ny spark, ett nytt skratt – och en ny film att älska.