När sorgen kommer genom skärmen – Stina Rautelins bortgång

Det finns vissa nyheter som inte bara fastnar i huvudet – de griper tag i hjärtat. Så var det när jag fick veta att Stina Rautelin gått bort. Jag satt hemma vid köksbordet den morgonen. Fåglarna kvittrade utanför fönstret, kaffet var nybryggt, och radion mumlade i bakgrunden. En helt vanlig vardag, tills jag hörde hennes namn: Stina Rautelin är död. Det var som att tiden tappade fotfästet för ett ögonblick.

Hon gick bort den 26 april 2023, endast 59 år gammal. Det kändes så ofattbart. För mig – och för många andra – var hon en självklar del av både tv-rutan och scenen. En närvaro man tog för given, kanske för att hon alltid fanns där, med den där stilla kraften och det lite hemlighetsfulla lugnet.

Och så kom det fram: hon dog i sviterna av cancer. En sjukdom hon hade kämpat mot under en längre tid – men som hon valt att hålla för sig själv. Det berörde mig djupt. Att hon bar den kampen i tysthet. Att hon fick bestämma över sitt eget avsked.

Hur allt började för Stina

Jag har ofta funderat på hur det egentligen började för Stina Rautelin. Det är något fint i att tänka sig henne som ung i Helsingfors, finlandssvensk och redan då fast besluten att stå på scen. Jag kan nästan se henne framför mig – målmedveten men mjuk, med en dröm som sakta började ta form. Det dröjde inte länge förrän hon sökte sig till scenskolan, och hon kom in på Teaterhögskolan i Helsingfors – en plats där så många stora nordiska skådespelare har tagit sina första steg.

Efter utbildningen blev hon en självklar del av Svenska Teatern i Helsingfors. Där växte hon, det märktes, och hon tog sig an både klassiker och samtida dramatik. För mig känns det så typiskt Stina – att vara lika hemma i tyst dramatik som i mer moderna roller. Hon behövde aldrig skrika för att höras. Det räckte att hon fanns där.

Och det var också därifrån hon började dyka upp i svenska produktioner. Jag minns första gången jag såg henne i Rederiet – hon hade något särskilt. Den där lågmälda kraften som gör att man lyssnar, fast man inte vet varför. Och sen kom förstås Beck-filmerna, där hon blev ett så välbekant ansikte. Lena Klingström – trygg, rak, mänsklig. Det var nästan som att Stina inte spelade en roll, utan bara var sig själv. Och det var precis det som gjorde henne så oförglömlig.

De roller jag alltid kommer minnas henne för

Stina var en sån där skådespelare som aldrig försökte ta över en scen – och ändå var det omöjligt att slita blicken från henne. Här är några av de roller där hon verkligen stannat kvar i mitt minne:

• Lena Klingström i Beck-filmerna: En trygg, rakryggad polis med både hjärta och skärpa – och en av mina absoluta favoritkaraktärer i hela serien.
• Anna i Rederiet: En tidig roll som verkligen visade hennes naturliga utstrålning och bredd som skådespelare.
• Diverse roller på Svenska Teatern i Helsingfors: Mellan 1987 och 1995 var hon knuten till teatern och medverkade i både klassiska och moderna uppsättningar – ofta med en närvaro som grep tag.
• Gästroller i serier som Tre Kronor, Reuter & Skoog och Kommissarie Winter: Även i mindre sammanhang lämnade hon ett starkt intryck – det var som att hon alltid gav sitt allt, oavsett hur stor rollen var.

Jag minns att jag ofta tänkte att hon aldrig behövde spela över. Hon fanns bara där – och det räckte. En sådan naturlighet går inte att fejka. Den bär man inom sig.

Hon finns kvar ändå

Stina är borta nu, men hon finns kvar i mig. I de där scenerna jag sett om och om igen. I det tysta ljus jag tände för henne samma kväll som jag fick beskedet. Och framför allt i känslan av att vissa människor lämnar ett avtryck som aldrig riktigt bleknar.

Det är något med henne som fortfarande viskar. Som om hennes närvaro inte helt vill släppa taget. Och jag är tacksam för det. Tacksam för allt hon gav, för varje roll, varje replik – och kanske mest av allt, för den värdighet hon bar både i livet och i döden.