Way Out West – när musiken tystnar men plånboken fortfarande skriker
Jag älskar Way Out West. Det är något magiskt med stämningen i Slottsskogen, ljudet av basgångar som vibrerar i bröstet, folk i glitter och regnjackor som dansar bort augustikvällen. Men i år gick jag därifrån med en bitter eftersmak – och den kom inte från en sur IPA. Det var priserna.
Jag visste att det kunde bli dyrt. Det är festival, tänkte jag. Men inget kunde ha förberett mig på hur dyrt det faktiskt skulle bli.
Bara inträdet sved: festivalpasset för 3 095 kronor
Själva festivalpasset kostade 3 095 kronor för tre dagar. Det är en rejäl summa – särskilt när man inser att det bara är inträdet. Allt annat tillkommer. Mat, dryck, vatten, kanske en regnponcho eller ett sittunderlag. Så redan innan första artisten ens klivit upp på scen var jag flera tusenlappar fattigare.
Det känns märkligt att lägga så mycket pengar bara för att komma in, och sen behöva tänka en extra gång innan man unnar sig en öl eller en lunch.
99 kronor för en korv och andra absurditeter
Vi börjar med det som fick mig att höja på ögonbrynen direkt: korven med bröd. En klassisk festivalfavorit, eller hur? Men priset? 99 kronor. Det är nästan en hundring för något som du annars köper för 25 spänn på valfri bensinmack.
Jag köpte den ändå. Jag var hungrig och lite frusen. Men jag kände mig snuvad. Den smakade inte direkt som något som motiverade tvåsiffrigt i röda sedlar. Det var mest… ketchup.
Falafel för 189 kronor – förlåt, är det fine dining?
Nästa chock kom när jag skulle “äta något fräscht och vegetariskt”. Jag har alltid gillat att WOW är så klimatmedvetet och har helt vegetariskt utbud, men när jag såg priset på falafelrullen: 189 kronor, då tappade jag hakan. Jag trodde först att det var fel.
Visst, det var en god falafel. Men det är fortfarande en falafel. För nästan 200 spänn. Jag tänkte tyst för mig själv att jag kunde ha fått en trevlig lunch med kaffe, sallad och mättnadskänsla för det priset – på en vanlig restaurang. Tror du mig inte? Då kan du gärna kika på detta klipp från GP.
Ölpriserna – ren festivalpsykologi
Jag hade egentligen planerat att hålla nere på alkoholen. Men festival är festival. När regnet föll över området och First Aid Kit precis gått på scen kände jag att det var dags för en kall.
En burköl – 33 cl Norrlands ljus, gick loss på 85 kronor. Jag betalade med motvillig själ. Men det stannade inte där. En annan festivalbesökare jag pratade med hade betalat 110 kronor för en öl. Då börjar det kännas orimligt.
Det mest störande? Det fanns inga priser listade tydligt. Du upptäckte summan först när det pep till i kortterminalen.
40 spänn för vatten – bokstavligt talat svårt att svälja
Jag har aldrig i mitt liv druckit ett så dyrt vatten som på Way Out West. 40 kronor för en liten flaska. Jag höll i den som om det var ett exklusivt vin från Provence. Samtidigt gick jag runt och drömde om kranvattnet hemma. Det iskalla, gratis vattnet från köket. Det fick nästan nostalgisk glans i mina tankar.
En dags kostnad: en konsertbiljett till
Om jag räknar ihop det jag la ut under bara en dag, ett mål mat, en öl, en vattenflaska och en liten fika – så är vi uppe i över 400 kronor. Och då är det ändå medvetet återhållsamt. Jag vet att andra säkert brände 800–1000 kronor per dag om de tog några fler öl eller ville prova ett par olika rätter.
Det ironiska är att det nästan hade räckt till en ny konsertbiljett. Eller en helkväll på en trevlig restaurang. Utan att behöva stå i lera.
Värt det? Ja. Men ändå nej.
Jag älskar festivalen. Jag gör det verkligen. Och jag vill inte vara en sån som gnäller över varje prislapp – men något har skiftat. Det är skillnad på att förstå att “det är lite dyrare på festival” och att känna sig lurad. Att man måste välja mellan att njuta eller ha råd med lunch dagen efter.
Way Out West kommer säkert fortsätta locka tusentals besökare även nästa år. Men jag hoppas att de börjar tänka lite mer på helhetsupplevelsen. För det är svårt att dansa loss när man samtidigt har ångest över en falafel.