Klimakteriet – en ny fas i livet jag aldrig riktigt var beredd på
Jag hade alltid trott att klimakteriet var något som skulle dyka upp långt senare, kanske efter 55. Det lät som något avlägset, lite mystiskt och ofta förknippat med åldrande. Men här står jag nu – mitt i livet, fortfarande med driv och ambitioner – och märker att kroppen börjar viska något annat.
Det började med små förändringar. Jag sov oroligt. Svettades plötsligt på nätterna. Kände mig trött på ett sätt jag inte kände igen, trots att jag åt som vanligt och tränade. Det var som att något skiftade, men utan att någon riktigt hade förberett mig.
Vad är egentligen klimakteriet?
Klimakteriet är övergången från att ha en regelbunden menstruationscykel till att mensen upphör helt. Det sker när äggstockarna minskar sin produktion av hormonerna östrogen och progesteron. För vissa är det en stillsam period – för andra, som för mig, en känslomässig och fysisk berg- och dalbana.
Denna period kallas även övergångsåldern, och sträcker sig flera år före och efter den sista mensen. Det är inte ett ögonblick – det är ett skeende.
När börjar klimakteriet?

För de flesta kvinnor i Sverige börjar klimakteriet någonstans mellan 45 och 52 år. Själv var jag 47 när jag började lägga märke till de första förändringarna. Men det kan ske tidigare. Jag har vänner som kom in i förklimakteriet redan vid 40 – något som för många kan kännas både förvirrande och skrämmande. Att vara “ung” men samtidigt drabbas av vallningar och humörsvängningar är inte lätt att greppa.
Hur länge pågår klimakteriet?
Den mest intensiva perioden kan vara mellan två till fem år, men hela processen – från första hormonella förändring till dess att kroppen hittat en ny balans – kan pågå i upp till tio år. Jag är själv inne på tredje året, och börjar sakta känna igen mig själv igen, även om vissa symptom fortfarande kommer och går.
Symtom jag själv upplevt
Det finns en lång lista över symtom, men här är några av de som påverkat mig mest:
- Värmevallningar och nattsvettningar: Jag kunde vakna mitt i natten dyblöt och kall. Det störde sömnen och gjorde mig utmattad dagen efter.
- Humörsvängningar: Vissa dagar kände jag mig labil, nästan som under tonåren, fast på ett annat plan.
- Hjärndimma: Jag tappade ord, glömde saker jag nyss hört och kunde känna mig förvirrad i vanliga samtal.
- Trötthet och orkeslöshet: Det var inte samma sak som att vara trött efter en dålig natt – det var mer som en djup energibrist som inte gick att sova bort.
- Minskad sexlust: Ett känsligt ämne, men det måste sägas. När hormonbalansen förändras påverkar det också det mest intima.
Testa dig – eller lyssna på kroppen?
Det finns hormonella blodprov man kan ta, men de är inte alltid tillförlitliga. Hormonvärden varierar från dag till dag, och därför kan man inte alltid få ett entydigt svar. Jag testade mig aldrig – för mig räckte det att känna hur kroppen och psyket förändrades. Jag hade också flera samtal med min barnmorska och läkare, vilket gav mig både bekräftelse och trygghet.
Klimakteriet vid 40 – är det möjligt?

Ja, det är fullt möjligt. Det kallas då för tidigt klimakterium, eller prematur menopaus. Det kan vara genetiskt, men också bero på sjukdom, stress eller operation. Jag känner en kvinna som vid 39 fick besked om att hennes hormonvärden låg på menopausnivå – något som förändrade hela hennes bild av framtiden. Det är viktigt att förstå att man inte är “för ung” bara för att man inte fyllt 50.
Vad är första tecknet på klimakteriet?
För mig var det allra första tecknet att mensen började bete sig märkligt. Den kom senare än vanligt, ibland tidigare, och vissa månader var den mycket lättare eller tyngre än vad jag var van vid. Sedan kom sömnproblemen smygande – jag vaknade plötsligt på nätterna utan att förstå varför. Många säger att vallningar är första tecknet, men för mig var det de små förändringarna i cykeln och sömnen som avslöjade att något var på gång.
Vad jag har lärt mig
Klimakteriet är inte ett slut. Det är en förändring. En ny fas i livet där man måste omförhandla sina gränser, sin ork och sin självbild. Jag har blivit bättre på att säga nej, på att lyssna inåt, och på att ta hand om min kropp istället för att ständigt pressa den.
Jag har också hittat stöd i samtal med andra kvinnor. Det är först när vi börjar prata öppet om klimakteriet som vi kan ta tillbaka makten över våra kroppar. Att det inte ska vara ett skambelagt ämne – utan en naturlig del av livets gång.
Vanliga frågor som jag sett på nätet
I vilken ålder får man klimakteriet?
Jag fick de första verkliga förändringarna runt 47, men klimakteriet kan börja långt tidigare än man tror. De flesta kvinnor hamnar i det någon gång mellan 45 och 52 år, men jag känner flera som började redan runt 40. Det gjorde att jag insåg att det inte finns någon “normal ålder” – kroppen bestämmer själv.
Hur vet jag att jag är i klimakteriet?
Jag märkte det när flera symtom började samlas på hög: sömnstörningar, humörsvängningar, värmevallningar och en känsla av att energin inte räckte till lika bra som tidigare. För mig var det inte en enskild händelse, utan mer som ett mönster som byggdes upp över tid. Det hjälpte att prata med min barnmorska, som bekräftade att det var typiska tecken. Det var då jag verkligen förstod att jag klivit in i klimakteriet.
När är klimakteriet som värst?
I mitt fall var det värst ungefär ett till två år efter att de första förändringarna kom. Det var då vallningarna började intensifieras, humöret kastade sig åt alla håll och hjärndimman gjorde att jag kände mig som en något suddigare version av mig själv. Många upplever att den mest intensiva perioden är just mitt i övergången – när hormonerna är som mest ojämna. Men även om det var tufft, så blev det lättare efterhand som kroppen stabiliserade sig.
