Rollistan i Ronja Rövardotter – gamla minnen och nya favoriter

Jag har alltid älskat Ronja Rövardotter. Den där känslan av skog, frihet och barnets okuvliga kraft. För mig var filmen från 1984 något magiskt – jag minns hur jag satt trollbunden som liten, helt uppslukad av vildvittror, vårskrik och rövarliv. Så när Netflix nyligen släppte en ny version i form av tv-serie, kunde jag inte låta bli att känna både nyfikenhet och viss bävan. Hur skulle det bli att se Ronja i en modern tappning? Och framför allt – hur ser rollistan ut?

Nu har jag sett hela första säsongen – och jag är både överraskad och imponerad.

En ny Ronja tar plats

Huvudrollen som Ronja spelas av Kerstin Linden, och hon är verkligen ett fynd. Hon förkroppsligar Ronjas mod, nyfikenhet och självständighet på ett sätt som känns både tidlöst och samtida. Det är något med hennes sätt att röra sig i skogen, sättet hon ser på världen omkring sig – jag tror Astrid Lindgren själv hade godkänt den här tolkningen med ett leende.

Här kan du titta på trailern där du kan bekanta dig med nya Ronja:

Birk – trygg i sin tystnad

Ronjas motsats – och snart bästa vän – Birk Borkason spelas av Jack Bergenholtz Henriksson. Han har en lugn och stadig närvaro, något jordnära som verkligen passar rollen. Istället för att vara högljudd eller överdriven, spelar han Birk med en slags trygg värme. Det blir en fin kontrast till Ronjas vildhet.

Mattis – mer än bara ilska

Christopher Wagelin gör rollen som Mattis – Ronjas pappa och rövarhövding. Han tar sig an rollen på ett mycket mänskligare sätt än vad vi såg i 80-talets version. Mindre skrikig, mer känslosam. Man känner att det här är en pappa som kämpar med sin roll både som ledare och far, och det gör honom ännu mer intressant att följa.

Lovis – styrka med mjukhet

Krista Kosonen spelar Lovis, och jag fastnade direkt för hennes tolkning. Hon är stark utan att behöva höja rösten, bestämd men aldrig kall. Det märks hur mycket hon älskar Ronja, och hur mycket hon försöker hålla ihop en värld som bokstavligen är splittrad av ett åskväder.

Skalle-Per med nytt hjärta

En av mina personliga favoriter från originalet är Skalle-Per. Han var alltid så klok, lite vemodig, och något av en trygg punkt i all röra. I den nya serien spelas han av Johan Ulveson – och han gör rollen på sitt eget sätt. Lite mjukare, lite mer eftertänksam. Men fortfarande med samma värme.

Borka och Undis – nya nyanser

Birks föräldrar, rövarparet Borka och Undis, spelas nu av Sverrir Gudnason och Maria Nohra. Jag tycker om att serien ger dem lite mer djup än tidigare. De är inte bara fiender till Mattis – de är också föräldrar, ledare, människor med sin egen oro. Det gör berättelsen mer nyanserad och spännande.

Nya ansikten i Mattisskogen

Det finns också nya karaktärer som inte fanns med i filmen, men som nämns i boken. Till exempel borgmästaren Valdir, spelad av Pernilla August. Det är en roll som ger serien en bredare berättelse, där världen utanför skogen får lite mer tyngd. Även legoknektar och byliv får ta plats – något jag först var tveksam till, men som jag nu tycker kompletterar sagan fint.

Rollistan i originalfilmen från 1984

Eftersom jag är så fäst vid filmen från min barndom vill jag också lyfta de skådespelare som gjorde den versionen oförglömlig:

• Ronja Rövardotter – Hanna Zetterberg
• Birk Borkason – Dan Håfström
• Mattis – Börje Ahlstedt
• Lovis – Lena Nyman
• Skalle-Per – Allan Edwall
• Borka – Per Oscarsson
• Undis – Med Reventberg
• Fjosok – Björn Wallde
• Tjorm – Henry Ottenby
• Rumpnissar och vildvittror – Specialeffekter, dockor och röster från flera olika skådespelare

Det var en film som präglade en hel generation, inte minst tack vare dessa fantastiska tolkningar. Hanna Zetterberg var Ronja för mig under hela min uppväxt, och Allan Edwalls Skalle-Per bär jag fortfarande med mig i hjärtat.

Mina tankar efter första säsongen

Jag var rädd att en ny version skulle kännas som en urvattnad kopia. Men det här är något annat. Det är tydligt att de som gjort serien har stor respekt för Astrid Lindgrens original – men de har också haft mod att göra något eget. Rollistan känns både genomtänkt och levande. Skådespelarna är trovärdiga, engagerande och – viktigast av allt – de låter Ronjas värld få andas på nytt.

Jag kommer alltid att älska filmen från 80-talet, men den här nya versionen har sin egen själ. Den får mig att minnas varför jag blev förälskad i berättelsen från början – och jag ser fram emot vad säsong två kan komma att bjuda på.

Har du sett serien? Vad tycker du om skådespelarna? Skriv gärna en kommentar – jag älskar att prata om Ronja.