Vimmelmamman

Varför jag följer Vimmelmamman på hennes blogg och Instagram

Jag har följt Vimmelmamman, Lotta Gray, i flera år nu, både på hennes blogg i Damernas värld och på Instagram. Det är något särskilt med Lotta som har fångat mig från första stund och som gör att jag gång på gång återvänder till hennes inlägg. I en värld där sociala medier ofta känns ytliga och tillrättalagda, sticker Lotta ut med sin öppenhet, sin ärlighet och sin förmåga att sätta ord på de känslor och tankar som många av oss bär på men kanske inte alltid vågar prata om.

Lotta har delat med sig av sin kamp mot cancer på ett sätt som inte bara berör, utan som också inspirerar. När jag läser om hur hon gick igenom sina operationer och cellgiftsbehandlingar samtidigt som hon försökte hålla fast vid sitt vanliga liv, kan jag inte låta bli att beundra hennes styrka. Hennes berättelse om hur hon arbetade heltid som journalist, gick på röda mattan och ändå orkade ta sig igenom de mörka stunderna – allt medan hennes son Lennox var liten – är inget annat än imponerande. Hon visar att det går att vara både sårbar och stark på samma gång, och det är en balans jag verkligen uppskattar.

Det som verkligen får mig att fastna är Lottas sätt att vara så otroligt relaterbar. Hon skriver om sitt liv med en mix av glamour och vardag, vilket gör henne så genuin och nära. Ena dagen kan hon vara på ett glittrigt event, och nästa dag skriver hon om de svåraste tankarna kring sjukdom, rädsla och döden. Det känns som att läsa om en vän, någon som vågar visa alla sidor av livet – inte bara de polerade delarna.

Lottas blogg och Instagram är inte bara ett fönster in i hennes liv, utan också en påminnelse om att livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att det går att hitta ljusglimtar ändå. Hennes inlägg är ofta fyllda med en ärlighet som ibland känns ovanlig på sociala medier. Hon skriver om rädslan för återfall, om den ständiga oron och om hur cancern fortfarande påverkar hennes liv och tankar, trots att hon är friskförklarad sedan många år. Den här typen av öppenhet och sårbarhet är något jag verkligen värdesätter.

Lotta inspirerar mig att vara modig och att inte vara rädd för att dela med mig av svåra upplevelser. Hennes blogg blev snabbt en slags terapi för henne själv, och jag tror att många av hennes läsare känner samma sak. Det känns som en plats där vi tillsammans kan bearbeta våra egna rädslor och sorger, och där vi kan påminnas om att vi inte är ensamma i våra känslor.

Jag uppskattar också hur hon engagerar sig i välgörenhet och använder sin plattform för att stötta andra som går igenom liknande utmaningar. Hon har verkligen gjort skillnad för så många genom sitt sätt att berätta, och jag blir alltid berörd av hennes historier om de människor hon har mött längs vägen – de som inte överlevde sin sjukdom och de som, precis som hon, kämpar vidare varje dag.

Lottas bok, ”Himlen kan vänta: Om cellgifter, champagne och luftslottet som rasade” är ytterligare ett bevis på hennes förmåga att nå ut och stärka människor. Hon delar inte bara sin egen historia, utan hjälper också andra att känna sig mindre ensamma. Det är en påminnelse om att oavsett vad vi går igenom, så finns det alltid hopp, styrka och någon där ute som förstår.

Att följa Vimmelmamman är för mig mer än att bara följa en blogg eller ett Instagramkonto. Det är att få vara en del av en gemenskap där både glädje och sorg får plats, och där vi tillsammans kan hitta styrka i varandras berättelser. Lotta Gray är en sann inspiration, och jag är så tacksam för hennes mod att dela med sig av sitt liv, precis som det är.